Jag har försökt skriva ett inlägg ungefär tre gånger nu om hur jäkla bra jag mår i mig själv idag jämfört med förut. Och hur jag tror att det beror mycket på att jag aktivt tagit rodret och ansvaret för mitt eget välmående, mina känslor och min självkänsla och slutat med att sätta mig i en offerroll där jag blir ett passivt objekt. Och hur jag efter mycket jobb med mig själv lärt mig att se det positiva i livet och bla bla bla bla.
Men det låter så banalt, sentimentalt och inte alls värdigt nog i en blogg, så jag struntar i det och säger istället såhär: imorn ska jag gå till designtorget och köpa mig en nyckelring som det står "Kåt, glad och tacksam" på. Det ringar ungefär in det jag vill förmedla. Tre positiva ord som alla pekar på att det mesta står rätt till. Lyckan i det alltså!!!!!!!!
Fett jobbig sentimental (på ett bra sätt) tjej alltså!!!! Ungefär som att jag vill lyssna på Lars Winnerbäck (Elegi exempelvis), sitta i ring med mina vänner och hålla handen och prata om vilket systerskap det är och bara gråta stillsamma vackra tårar (HAHAHA). Kanske drar någon fram en gitarr också? Så börjar alla sjunga kumbaya eller någon annan lägerlåt. Men allvarligt, varför är jag sån här? Jag bara sitter för jämnan och spelar nån film i huvudet som är värsta lyckosam och tänker seriöst att det är så mitt liv ser ut. (Alla jobbiga episoder suddas ut ganska snabbt efter att jag varit med om dom så det fina är det som är kvar) och så kan jag bara inte hålla mig från att vilja skrika ett vårskrik som handlar om hur mycket jag tycker om de flesta och det mesta. Det känns som om jag håller dom känslorna inne så spricker jag. Amen hur bra är inte det på en skala att det är så då? HUR BRA SOM HELST faktiskt.
JAAAAJA.
PUSS PÅ ER

Ps. Imorn ska jag hem till Julia och spela ICE CLIMBER! LÄNGTAR SÅ JAG DÖR!!!!