ETT HELT VANLIGT BLOGGINLÄGG OM INGENTING

YESSSS!!!

Idag slutade jag sent sent sent, tack och lov var tvättiden inte tagen så slängde in hela drösen samt träningskläderna = kan ej träna = precis vad jag önskade. Men kommer inte hinna göra det i morgon heller så jag bara okej skitsamma. För imorn är det Valborg! En av mina topp 5 högtider. Det betyder att våren är kommen, folk chillar med vin i parken och alla är allmänt pepp på att sommaren är typ runt hörnet. Men den viktigaste gästen skiner (INTE) med sin frånvaro. SOLEN!!! Vafan, är så jävulskt kallt var och varannan dag. ORKAR EJ MER. Trodde i min naivitet att det skulle bli sommar redan 1 januari så jag har alltså väntat på sommaren nu i ca 5 månader. Lägg då till alla månader innan dess. Det betyder att jag väntat på sommaren i ca 9 månader. Det är lång tid. 26 år minus 1 år har jag bott i detta land men ändå inte riktigt kunnat förstå att jag bor i ett kallt land.

ANYHOW, nu börjar det ändå komma vårkänslor i kroppen. Humöret känns lättare och folk kryper ur sina skal. Man hittar på saker och är spontan, tar en aw mitt i veckan och planerar för resor. Freakin love it!! Om det betyder att lägenheten är stökig, tvätten oren och magen degig i och med brist på träningstid så inte mig emot (lite ljud, min mage är degig året om). Som någonstans jag läste:

Om lägenheten är stökig mår själen bra. 

Lite ljug där igen, min lägenhet är stökig även när min själ mår dåligt.

Men men, fullkomligt älskar det. 

Hade för övrigt en alldeles strålande helg. Min allra käraste Gabriella kom till Göteborg och åh så gott det var att se henne igen. Vi gjorde stan precis som vi pratar om i hundra år och hade det superfint tillsammans, även om vi spenderade ca 5 minuter ihop på klubben. Helgen fortsatte i golunch och häng i Julias säng i ungefär 24 timmar toppat med pannkakslunch hos Malin.

Tror att mitt finfina humör beror på förlösande insikter om mig själv och mitt liv. Det har jag mami och systra mi att tacka för. Tack tack. Insikten går ut ungefär på följande: jag är inte 36 år, jag är 26 år. Det var en skön insikt. Älskar er puss.

Härå.

VARDAG

Det enda som är bra med vardag är att det är roligare att träna än att inte göra något alls. Därför har jag sprungit på bandet tre dagar i rad och börjar typ bli beroende. Linnet blir genomblött av svett och jag orkar mer och mer för varje gång. SÅ JÄVLA GATT.

Sen kanske jag vågar mig på maskinerna....... hehe. Japp, livet blir inte mer spännande än så här just nu.

På fredag åker ju i och för sig jag och mami till systra mi i Norge och spenderar helgen där.

KUL BLOGGINLÄGG!!!!!!!!!!

HÄRÅ

VARDAG/BLANDAT

Jag insåg idag, när en ung mamma satt och grät framför mig i ett av besöksrummen på jobbet, att jag inte längre tycker det här känns konstigt. Jag skulle inte säga att jag är avtrubba, för jag blir direkt berörd varje gång och som en smittoeffekt tjocknar det i min hals för några sekunder också, men jag är van nu. Van vid känsloutbrott och att vara den som får ta emot. Det kändes både läskigt och bra. Läskigt för att det egentligen borde vara helt onaturligt att ta emot människor i kris som jag gör, men bra för att jag har lärt mig att hantera det.

Efter jobbet så traskade jag hemåt och raka vägen till det lokala gymet. Nu jävlar har jag tänkt!!!! Jag kände hur det lockade mer att städa toaletten än att gå ut och springa. Fan alltså, om jag tappar motivationen nu. Men kanske kommer det kännas bättre att gå till gymet. Där ser man lite folk, behöver inte frysa och kan göra olika övningar. *HOPPFULL* Jaja, testa skall jag minsann göra!

För övrigt så träffade jag på inte mindre än tre bekanta i mitt lilla område idag. Vi hälsade och kramades och pratade om vad som varit sedan sist vi sågs. Och varje gång detta händer så känner jag en liten dos av lyckopiller, för jag känner mig hemma då. Göteborg känns som mer hemma nu, och jag hör hemma här i området där jag bor. Efter cirka 5 år så kan jag faktiskt tänka tanken på riktigt att Göteborg är min stad. Innan har jag nästan hela tiden känt att det är tillfälligt på något vis, det är inte här min känslomässiga tillhörighet har varit. Om ett tag drar jag. Lite så. Min känslomässiga tillhörighet har alltid varit hemstaden, där jag växte upp. Det är ingen stad jag vill bo i, i alla fall inte nu, men det har varit (och är) där jag känner mig hemma så fort jag kliver av tåget. Men så alltså nu, efter 5 år, så är det kanske Göteborg som är "hemma". Det är något speciellt det där med att bo i en stad man inte växt upp i, man är liksom alltid någon annanstans. I staden där man jobbar eller pluggar, men inte nödvändigtvis där man bor på riktigt. Rent objektivt så har det ju varit staden jag bott i, men känslomässigt har jag varit någon annanstans. Så är det kanske inte för alla, men det har varit så för mig. En slags rotlös känsla som kryper under skinnet i mörka stunder. Och som egentligen är ständigt närvarande. Är det därför jag har en tendens att vilja flytta ibland? För att jag känner mig lite rotlös? För att det har känts som tillfälligt, då det aldrig riktigt var hemma-hemma? Vad vet jag. Hursomhelst så slog det mig alltså häromdagen att jag har bott i Göteborg i 5 år nu. Det är en lång tid, och herre vad fort det har gått!


HAREGÖTT HAJ!

Att va singel, vara 26 och bo i en mellanstor stad i Norden

Ja, inte är det brist på "friare" som mina föräldrar skulle säga. Den ena än den andra visar sitt intresse antingen for "ma brains, mina bruna stora ögon eller lagom kurviga lilla kropp". Så ibland blir det som så att jag går på det vi kallar "date" i det moderna samhället.

Häromdagen blev jag alltså uppraggad mitt på ljusa dagen i den mest osexiga miljö man kan tänka sig: Nordstan.

Han jämförde mina ögon med Bambis och sa att "man skulle vilja döda dig och göra en dålig film av det, precis som i Bambi filmen". Jag ba eeeeeeeeeh!!! Men eftersom jag vill tro gott om alla tänkte jag, varför inte, killen kanske bara är sinnessjukt nervös.

Så idag tog vi oss en kaffe. OBS, han bjöd ut mig, men lät mig betala för bådas kaffe. Big fail.
Efter detta följer alltså en av de mest bisarra kaffe-dejterna i mitt liv. Killen är på riktigt helt och hållet knepig på ett sätt som är direkt obehagligt. Han pratar lågmält, jämför sig med psyksjuka och ger inte en uns av leende när jag skojfrågade lite om han alltid sa att han ville döda någon när han plockade upp brudar. "Nej, du var lite speciell så", var hans svar. Var han ironisk? Svar vet ej. Var han allvarlig? Svar vet ej. Var han en människa? Svar vet ej.

Utöver dessa bisarra kommentarer knäppte han mig med fingrarna på näsan när jag skulle gå, frågade om jag hade haft en hård dag då jag såg "riktigt sliten ut", sa att han hade önskat att han hade makt över sina närstående (då jag i en jämförelse, eftersom han frågade, sa att min yrkesroll ju skiljer sig väsentligt från min privatroll eftersom jag inte har makt på mina privata "möten" då han inte tyckte den skillnaden var uppenbar) så han kunde manipulera dem till att bland annat att gå och handla, det skulle han tyckt ha varit skönt. Han såg inga problem med att maktbalansen skulle bli ojämn. Han sa även ungefär 3 sekunder efter vi hade mötts upp att "fan då kan jag ju inte lura med dig hem" när jag påtalade att det fick bli en snabb kaffe. Anledningen till att jag sa att det fick bli en snabb kaffe var för att jag på några sekunder kände att detta inte skulle bli särskilt lyckat. Någonstans mitt emellan berättade han att han utför projekt för att öva på det där med att vara social eftersom han är ganska dålig på det, så jag antar att jag ingick i det lilla projektet. Han sa dock att det inte gick så bra för honom för att han kände att "alla vill att han ska bli deras nya pappa".

Med all säkerhet en harmlös, lite vilsen, ung man, men ändå kunde jag inte hjälpa att snabbt tänka efter om min adress fanns på internet.