Jag insåg idag, när en ung mamma satt och grät framför mig i ett av besöksrummen på jobbet, att jag inte längre tycker det här känns konstigt. Jag skulle inte säga att jag är avtrubba, för jag blir direkt berörd varje gång och som en smittoeffekt tjocknar det i min hals för några sekunder också, men jag är van nu. Van vid känsloutbrott och att vara den som får ta emot. Det kändes både läskigt och bra. Läskigt för att det egentligen borde vara helt onaturligt att ta emot människor i kris som jag gör, men bra för att jag har lärt mig att hantera det.
Efter jobbet så traskade jag hemåt och raka vägen till det lokala gymet. Nu jävlar har jag tänkt!!!! Jag kände hur det lockade mer att städa toaletten än att gå ut och springa. Fan alltså, om jag tappar motivationen nu. Men kanske kommer det kännas bättre att gå till gymet. Där ser man lite folk, behöver inte frysa och kan göra olika övningar. *HOPPFULL* Jaja, testa skall jag minsann göra!
För övrigt så träffade jag på inte mindre än tre bekanta i mitt lilla område idag. Vi hälsade och kramades och pratade om vad som varit sedan sist vi sågs. Och varje gång detta händer så känner jag en liten dos av lyckopiller, för jag känner mig hemma då. Göteborg känns som mer hemma nu, och jag hör hemma här i området där jag bor. Efter cirka 5 år så kan jag faktiskt tänka tanken på riktigt att Göteborg är min stad. Innan har jag nästan hela tiden känt att det är tillfälligt på något vis, det är inte här min känslomässiga tillhörighet har varit. Om ett tag drar jag. Lite så. Min känslomässiga tillhörighet har alltid varit hemstaden, där jag växte upp. Det är ingen stad jag vill bo i, i alla fall inte nu, men det har varit (och är) där jag känner mig hemma så fort jag kliver av tåget. Men så alltså nu, efter 5 år, så är det kanske Göteborg som är "hemma". Det är något speciellt det där med att bo i en stad man inte växt upp i, man är liksom alltid någon annanstans. I staden där man jobbar eller pluggar, men inte nödvändigtvis där man bor på riktigt. Rent objektivt så har det ju varit staden jag bott i, men känslomässigt har jag varit någon annanstans. Så är det kanske inte för alla, men det har varit så för mig. En slags rotlös känsla som kryper under skinnet i mörka stunder. Och som egentligen är ständigt närvarande. Är det därför jag har en tendens att vilja flytta ibland? För att jag känner mig lite rotlös? För att det har känts som tillfälligt, då det aldrig riktigt var hemma-hemma? Vad vet jag. Hursomhelst så slog det mig alltså häromdagen att jag har bott i Göteborg i 5 år nu. Det är en lång tid, och herre vad fort det har gått!
HAREGÖTT HAJ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar