Det är konstigt hur tiden fungerar. När man är kär känns en vecka som 100 år. Nu är det 100 år kvar, sedan är han här.
I morgon ska jag skriva ut alla papper och skicka till antagningen, sedan håller jag tummarna och tår. Det är så läskigt att jag om några månader är både arbetslös och "hemlös". Men om någon håller en i handen så kommer det nog bli okej. Och om sanningen ska fram så känns det även sjukt spännande och befriande att kasta sig ut sådär utan tryggheten. Det var på tiden att jag blev modig på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar