Jag funderar mycket på de här orden "tillräckligt bra", "duger" och "gott nog" osv. Det är en måttstock många lever efter när de kanske inser att det inte går att vara bäst. Att försöka vara bäst för andra och för sig själv är extremt utmattande vilket har för mig lett till en kamp att istället vara "tillräckligt bra", "duga som jag är" och "god nog". Problemet med dessa ord är att direkt när de uttalas ställs i relation till något annat mer önskvärt. "Tillräckligt bra betyg" betyder samtidigt att de kunde varit bättre. Att jag duger betyder att det ändå finns flera olika sätt att bli ännu bättre, och att något är gott nog är så relativt att uttrycket egentligen inte... säger alls mycket.
För när är något som är gott nog för någon annan gott nog för mig? Vi värderar det här helt olika, och för någon som jag, som lever och kämpar mot duktig flicka-syndromet så spelar det ibland ingen som helst roll hur många gånger jag får höra att mina betyg duger exempelvis. Anledningen till att jag behöver höra det där är ju för att jag automatiskt önskade lite lite bättre - för det går alltid att bli lite lite lite bättre. Oavsett det gäller jobb, relationer, skola eller matlagning. Att säga att någon duger blir paradoxalt nog alltså samtidigt värderande trots försöket att minimera värderingen.
Detta är alltså något jag i grunden tycker är jättebra! Att vi säger och peppar varandra till att duga som vi är. Att få höra att en duger är viktigt i ett samhälle där ensam är stark och prestation hyllas och prisas precis precis överallt. Men jag kan ändå inte hjälpa att fundera över det där. Hur det alltid skaver i mig och inte känns sådär lugnande och betryggande att höra att jag duger som avsändaren (som lika gärna kan vara jag själv) menar att det ska kännas. Hur det känns att det är en finare formulering för att säga att "andra är bättre". Jag menar inte att vi ska sluta säga det, jag menar bara att kampen om att vara bra, duktig, fin och bäst är såpass genomträngande i samhället att inte det (ibland) inte ens i våra försök att ta bort den där jävla bäst-hetsen med ord som "duga" "tillräckligt" osv är befriade från det där, för det ställs ALLTID i relation till det andra.
För mig kan det ta felaktiga proportioner. Ibland tävlar jag med mig själv i att bli så bra på att duga precis som jag är att till och med det blir en kamp i jämförelsen med andra som faktiskt verkar kunna leva upp till det. Samhället tvingar oss så till den milda grad att vara perfekta varelser och för att känna oss värdiga nog att duga inte ens duger längre. Är det inte sjukt?
Jag vill bara poängtera det att det faktiskt är skönt att höra att en duger. Det är härligt att känna och höra att något är gott nog. Min poäng är bara att till och med kan vara svårt att ta till sig de budskapen.
MVH /En som använder mindfulness-appar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar