Jag vet inte om det är väldigt bra eller väldigt dåligt att jag intalar mig själv att livet är slumpartat och blir som det blir. Att relationer bara kommer in av en händelse i ens liv och kan bli något fint, att det kunde varit någon annan. Jag vet inte om jag vill tro att det är så eller att det är hela grejen för att kunna befria sig från det svåra i att fånga in vad livet är, och hur det ska bli.