fittstim

Kollar på SVT´s program Fittstim och blir småupprörd och lite matt. Ju längre tiden går på kvällen blir jag mer och mer förbannad. Till en början himlar jag lite med ögonen och tar det inte så allvarligt, tills jag egentligen förstår allvaret. Här kommer alltså en serie på bra sändningstid som målar upp feminismen som något jag inte alls håller med om, som återigen befäster myter och anklagar feminismen som något exkluderande.

Jag tycker retoriken är förlöjligande och något raljerande programmet igenom. Väljer man en frågeställning som "har feminismen gått för långt?" så hittar man självklart de svar man söker. Man lyfter upp feminismen som något som om det handlade om begreppet Hen och rätten att få bada utan Bh (tycker att båda idéerna är bra förövrigt), men dessa idéer är på inget sätt en majoritet och det är inte det vi, jag och mina helt vanliga ordinära feministkompisar, sitter och diskuterar och vill lyfta som viktiga frågor. Jag känner helt enkelt inte igen mig i den feminism som lyfts fram, då det för mig är så mycket större än så. Myter och klyshor spottas ut gång på gång som: vi har det ju ändå så bra, var tacksamma, feminister hatar män osv. Jag hatar inte män och jag tycker inte att vi har gått för långt eller att ”vi har det så bra” då en av mina största rädslor i livet är att jag automatiskt kommer ta större ansvar för barnen, att mina barn inte kommer få en lika bra relation till sin pappa som mig och få ta konflikter i mitt framtida förhållande om föräldraledighet då det i dag är långt ifrån självklart att man bör dela lika. Jag är fullkomligt livrädd för den känsla många kvinnor får erfara då de med våld blir tagna och sedan inte bedrodda av samhället, eller än värre, blir trodda men att juridiken inte tar det så allvarligt att mannen ändå går fri (senaste våldtäktsrättegången i Lund är ett utmärkt exempel på detta). Siffor visar att män 25 % av föräldraledigheter, FORTFARANDE. Siffor visar att det sker cirka 100 våldtäkter dagligen (enligt BRÅ).

Jag förstår alla idéer i programmet och tycker att de kan vara en god idé, jag förstår idén om rätten till att kunna vara så pass osexualiserad att man inte behöver dölja brösten, jag förstår idén om att man vill sätta sina barn på genus-dagis, men det är något helt annat än att det är den typ av frågor feminismen ägnar sig åt. Just dessa frågor för mig handlar mer om en medvetenhet om behovet, inte att jag kommer leva efter dem, då det är otroligt svårt. Jag är en biologisk kvinna, jag är ganska ”kvinnlig” då jag lärt mig vara det, jag rakar mig under armarna, jag sminkar mig, jag tänder på män, jag är feminist. Jag kommer kalla min dotter för hon och min son för han, liksom de absolut flesta feminister som finns. Det här med att vara ”kvinnlig” är något jag och säkert många kompisar oavsett kön kämpar med dagligen. Är jag tillräckligt snygg som tjej? Har jag inte för mörk röst? Paniken som uppstår när man glömt raka sig under armarna och har linne på sig. De frågor som däremot berör de allra flesta feminister är mycket tyngre och "allvarligare" än så.

Feminist kallar jag mig av flera olika anledningar och det handlar inte om huruvida hen är ett bra ord i första hand (vilket också debatten som följer efter till största del handlar om). För mig handlar det om sexualiserade våldet som drabbar kvinnor i störst utsträckning. Siffrorna för hur många som faktiskt anmäls och fälls är otroligt obehagliga, obehagliga på det vis att det så tydligt visar att man inte tar detta på allvar och att synen på "manlig" och "kvinnlig" sexualitet fortfarande är fruktansvärt skadliga. Det handlar för mig om våldet som drabbar kvinnor i nära relationer. Men det handlar också om våldet som drabbar män (män som slåss med andra män, dvs hur vi i samhället har en våldsideologi när det kommer till manlighet). Hur män fortfarande sitter på ekonomisk, politisk och juridisk makt världen över. Hur män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Hur kvinnor fortfarande tar större ansvar för hem och barn.. ja listan kan göras lång. Detta kan ju INGEN förneka, det är fakta.

Jag är så ofantligt trött att när man pratar OM feminismen så är det just dessa frågor som tas upp och det görs på ett dåligt sätt (dvs diskussionen om hen på ett flummigt och förlöjligande sätt osv).

I slutklämmen på programmet säger Belinda Olsson att hon nästa vecka ska ta upp feministernas främsta hatobjekt: mannen. Också här blir jag upprörd och faktiskt ledsen. Jag hatar inte män, jag älskar män! Jag vill att vi ska vara vänner, inte ovänner! Varför skall feminismen som så många gånger förr utmålas på detta sätt? HALLÅ, LYSSNA, vill jag bara skrika, vi är många, troligtvis alla, som inte håller med om att det är så det är! För många är feminismen en inkluderingsideologi där folk skall behandlas lika och inte värderas utifrån kön bland mycket annat. Det kanske finns feminister som uttalar något slags manshat (jag har aldrig träffat någon), precis som kvinnohat inte är något man kan tillskriva att alla män sysslar med.

Varför ställer man inte frågan: Feminism - vad är det egentligen? Uppenbarligen är okunskapen kring detta otroligt hög. Ställ inte frågan: "har det gått för långt". Det enda som har gått för långt är retoriken om att det alltid har gått för långt. Hur kan det någonsin gå för långt när det handlar om människors rätt till lika värde och behandling utifrån goda villkor oavsett det gäller kön, klass, etnicitet, funktionshinder eller sexualitet?

När man även målar upp feminismen som självupptagen då det är medelklasskvinnor som kämpar för sin egen sak blir jag rent ut sagt svinarg och känner mig otroligt missförstådd. Också en bild som jag, liksom många anda feminister inte känner igen sig i. Många gånger när jag tänker / pratar / agerar utifrån feministiska idéer är det just den ”vanliga” kvinnan jag har i fokus; den underbetalda, invandraren, den arbetslösa och för den delen alla kvinnor som på olika sätt drabbas.

Något jag vill poängtera är att jag ser våra könsroller och ojämlikheten i samhället som något som drabbar både män och kvinnor negativt. Jag ser det dagligen i alla åldersgrupper. Tjejer som blir kallade för horor och killar som slåss och sedan gråter de. Då misslyckas de återigen med att reproducera manlighet genom att visa sig svag och ilskan och aggressionerna växer sig större. Jag ser barn som inte har närvarande pappor eller ser sin pappa puckla på mamma. Kvinnor som är så trötta efter arbetsdagens slut men vet att en hop av sysslor väntar hemma. Män som har dåligt samvete då de inte har lika god relation till sina barn som deras partner. Återigen, män är också offer i de här frågorna. Kvinnor som inte vågar ta plats och män som är dåliga på att lyssna och därmed hamnar i konflikter. Jag vill ha med männen i kampen, inte kämpa mot dem. Alla kan se det, bara man öppnar ögonen.

Åh. Jag har så mycket att säga i dessa frågor att det kanske blir en enda röra, men behövde på något sätt kommentera detta.

Men samtidigt tar jag det hela med ro. Det finns väldigt många människor som vet vad det egentligen handlar om och som är öppna och vill ha förändringar där det behövs. När viktiga nyckelpersoner skriver och säger att detta är ett program ur en persons synvinkel så håller jag med. Detta kommer inte bli ett bakslag på något sätt. Det är bara trist att påminnas ständigt om de missuppfattningar som finns om det man tror på allra mest, speciellt när det handlar om någonting som i grund och botten enbart är gott.

Tack och hej

Ps. Jag skulle då aldrig säga grattis på internationella kvinnodagen. Det är inget att hurra över att den finns. Den finns av en väldigt tråkig anledning till att den internationella kvinnodagen existerar och det är att det tyvärr är så att kvinnor mördas av sina partners, våldtas i krig och i hem, tjänar mindre, svälter sig själva för att passa in i någon slags skönhetsmall och att kvinnor i ALLA tider har fått kämpa en otroligt smärtsam kamp för att få leva på lika villkor som sina medmänniskor. Kvinnodagen finns för att detta behöver belysas, och inget annat.

För att läsa en välskriven artikel om det hela, läs en av mina stora idolers inlägg här:
http://www.etc.se/kultur/driver-du-med-mig-belinda-olsson