Jag pratar med henne över en knasstrig telefonlinje och hon säger att hon kommer sakna mig. Hon vill inte prata med någon annan. Hon som skrikit att hon hatar mig, att jag och inte fattar något. Hon som jag legat vaken på nätterna för, för att jag trodde att allting blir bra, om jag bara gör sådär, eller kanske sådär. Hon som jag av utmattning börjar gråta för när jag åker hem till en kompis. Kompisen klappar på mig och ber mig att vila ett slag. Hon som jag tänkte då att lämnar jag henne nu så överges hon helt. Jag vill aldrig lägga på telefonen, men plötsligt säger det klick. Efteråt är jag så lycklig över att jag fick prata med henne en gång till innan jag gick därifrån för sista gången.
Jag gråter framför mina kollegor. Jag bryter ihop framför min chef, som bokar en tid med någon att prata med. Efter veckor av ångest och mardrömmar om henne går jag till den där psykologen. Jag biter mig i läppen hela vägen dit och känner hur hjärtat börjar slå. Hårt. För varje steg lite hårdare. Handflatorna torkar jag av gång på gång i väntrummet. Svetten bryter ut och jag vill vända om och gå hem. Ignorera alltihop. Det har jag gjort i flera veckor nu. Har haft semester och allting är luddigt och jag känner mig disträ hela tiden. Försöker fylla glädjehålet med alkohol och fest, kompisar, musik och killar. Nu har jag två veckor av frihet tänker jag och jag förtjänar fan i mig att bara vara glad. Så jag kämpar, blir full och hånglar med någon eller två, men det känns tomt. I en desperat och förvirrad kamp spelar jag glad så mycket att jag tillslut känner att jag är glad, förutom när jag gråter hela vägen hem mitt i natten.
Jag hinner sitta i stolen framför psykologen i några minuter. Hon frågar hur jag mår och den meningen är lika med att säga: nu behöver du inte hålla tillbaka mer. Och under den timmen kommer det mer snor från ansiktet än ord. Inte en mening blir logisk eftersom jag inte kan prata. Och när jag kan det vill allt komma ut på en gång. Promenaden därifrån önskar jag att jag inte glömt mina solglasögon hemma eftersom jag är fullständigt slut och rödgråten.
Det där armbandet som jag krampaktigt inte ville ta av mig, med symbolen på, som hon nogrannt berättade för mig vad den bytte, sitter inte längre runt handleden. Utan den hänger bland dom andra, för att jag är rädd för att tappa det, för att jag inte orkar se det när jag skriver i min nya kalender och mest för att jag tänker att det är ganska avlägset just nu. Ändå kan jag inte hjälpa att utan förvarning börja gråta en vanlig grå onsdag när jag diskar gårdagens disk.
<3
SvaraRadera