Det gör mig sorgsen i hjärtat att tänka att det är ungefär såhär jag kommer känna varenda morgon, ungefär så som det gör just nu, när klockan är sju, man sitter och fryser och försöker klämma i sig ett par knäckemackor:
Jag önskar att jag bodde i ett varmare land. Ett land där jag hade ett annat jobb, där man kunde sova lite längre och bestämma över sin egen arbetstid. Jag skulle bo på ett ställe där hyrorna inte är helt fasansfulla, så man kanske kunde bo i ett litet litet hus med en liten liten trädgård. Framförallt är det det här med att jobba. Ska det vara såhär nu, hela livet? Klockan ringer klockan 06.00. Jag mår illa av tanken på att gå upp. Snoozar lite. Vet att jag kommer komma för sent, snoozar lite till ändå. Det är helt omöjligt att vakna. Hela kroppen värker, jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag vill ju bara resa, sova, vila, må bra. Orka göra saker efter jobbet, känna mig lite fri. En piska för mig runt i lägenheten, tar på mascara, tar på samma kläder som igår, borstar tänderna. Brrr, åh, det är så kallt också. Jag vill ner i sängen igen. Åh gode gud, jag känner mig inte som något annat än en robot, i ett evigt litet kugghjul.
UPPLYFTANDE VA?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar