Klagomuren

Bloggen har blivit en form av klagomur för mig. Antagligen är jag trött just nu. Och det har egentligen samma tema; mitt jobb, yrkesliv, eller vad man nu vill kalla det. Det enda som inte riktigt.. fungerar.

Sitter i en riktig tröta, surfar runt på jobbsajter och ser om det finns något. Ingenting känns lockande, absolut ingenting, av de få jobb som finns. Jag känner mig trött på jobbet där jag är och hela tiden krävs engagemang för att driva organisatoriska frågor framåt. Något som jag har noll lust med just nu. Jag vill jobba, vara engagerad och peppad, men känner mig som det motsatta. Omotiverad, slö och lite nedstämd. Kommer på mig själv med att allt oftare ångra att jag utbildade mig så ung, varför väntade jag inte lite grann, för att se vilka mer intressen jag hade än att "hjälpa folk"? Och om det nu var folk jag ville hjälpa, vilka andra vägar hade jag kunnat välja? Politiskt? Genom att bli journalist? Att arbeta med mänskliga rättigheter på en övergripande nivå? Arbeta akademiskt? Forska? Men i så fall vad? Eller kanske en ännu större fråga.. Hur?
Med de få år man har att nyttja CSN känns det som att jag gjort mitt val och så är det med det, såvida jag inte skall hoppa på något helt akademikerbefriat yrke. Gång på gång vill jag byta jobb och jag undrar vad det beror på. Är det mig det är fel på? Har jag valt fel? Det finns delar jag älskar och delar som kräver och kväver. Tänker att jag kanske borde plugga igen, men vad i så fall och gör jag det för att fly, tänk om jag väljer fel, tänk om det inte känns rätt, det kostar pengar, jag har ju ett jobb (var tacksam!), jag är duktig på det jag gör. Alla dessa fingrar som hytter åt mig för att jag ens har mage att klaga.

Så sällan en lugn stund i huvudet.

Jag tycker den är rutten den där känslan jag har inom mig, avundsjukan. Jag känner mig avundsjuk på de som har ett driv. På de som jobbar med något ytligt, på de som går till fabriken och är nöjda, på de som jobbar ihop pengar och reser, bara drar. Jag är avundsjuk på mammalediga som får vara lediga, på studenter som fortfarande har tid kvar innan arbetslivet börjar på riktigt.

40 år liksom. 40 år av arbetsliv har jag kvar.

Så himla trött på att inte känna mig nöjd. Och det känns ändå som att jag gör det där som man ska göra, om man inte är nöjd. Jag byter jobb. Men sen då?